Ingen har lärt mig se med kärlekens ögon. Men det sägs ju att kärleken är blind, och det kanske är bra för då finns den även till för de som ännu inte lärt sig se. 
   Många brukar beskriva kärleken som en dröm, man drömmer fastän man är vaken. Men precis som drömmar man har när man sover så är det bara en förvrängd version av verkligheten.
När jag va liten så sa alltid min farfar till mig att "Amanda när du växer upp; lova mig då att aldrig springa efter varken pojkar eller spårvagnar, för det kommer alltid dyka upp nya." när jag tillslut hade ett svar på det så sa jag " men tänk om den nya inte är lika bra som den förra då?"  har inte insett hur fel jag hade med dom orden och hur rätt farfar hade förens nu. För ännu en gång så kommer jag in på de tankarna om att inte älta det förgångna, om en kille/tjej är elak mot dig skit i dom föehelvete! spring inte efter, är det över så är det över. Det är klart att man inte kan få en ljus framtid om man hela tiden tänker på det negativa som varit, försök istället se det ljusa, spara alla dina fina tankar och förvandla dom till minnen.      
   Men om man tänker som så att man har haft 30% motgångar i livet och 70% skratt och lyckorus så är det ändå dom där 30% som segrar, varför ska dom dystra tankarna ta över och vara starkare? Kan inte motgångarnas blomstertid blomma ut lika fort som lyckan gör? Är inte hjärtat starkare än psyket? För jag kan säga hel hjärtat att jag vill glömma det förgånga.
Man måste hitta någon att dela sina känslor med, någon man kan känna sig glad, arg, ledsen, trygg, osäker, irriterad lycklig, oövervinnlig, krossad, förvirrad, rädd, magisk, vänskap, kärlek, allt helt enkelt.
Kärlek är inte bara en känsla, det är alla känslor på en gång. Och man måste bli såpass säker på sina känslor att man klarar av att känna allting på en gång utan att flippa ur och bli osäker, osäkerhet förstör för många. Men komunicerar man och talar ut så löser sig allt, jag försöker lära mig att prata om saker och ting, det kommer ta sin tid. Har alltid stängt in mina känslor, det har känts helt trasligt inuti mig som ett stor garnnystan som inte gått att lirka upp, allt har varit huller om buller. Men det känns som jag är på rätt väg nu, jag tror det iaf. Ngn som vill hjälpa mig att komma helt rätt?
Hitta stigen igen? jag spottar snett på det som varit och håller min blick framåt även om jag tittar utan någon glädje. För det som hänt i mitt liv har hjälpt mig bli den jag är idag. Och idag är jag kär, lycklig, och jävla idiot fast ändå helt jävla underbar på mitt egna lilla sätt... 
   Men det enda som är säkert är att livet, kärleken och vänskpen. Samt smärtan och tårar, lämnar ingen oberörd.