'
med handen på hjärtat kan jag säga att jag tycker att jag är en dålig människa, jag behandlar mina vänner med så lite respekt att de ibland förvånar mig att dem stannar kvar hos mig. jag behandlar mig själv som om jag vore en papperskorg, all skit kommer till mig. jag tror att det finns en mening i allt som har hänt. att det var så de skulle vara. de enda man kan göra är att sluta älta det förgångna, försöka gå vidare hur svårt det än är och hur ont de än gör. för vad gör 1 veckas gråtande om du sedan resten av ditt liv är lycklig? då är det värt de. vägen till lyckan är inte lätt många sjunker till botten innan dem kommer upp till toppen. det handlar om att hålla andan när man är 10 kilometer under vatten ytan, då det är helt mörkt överallt och änglarna i dina drömmar inte kan rädda dig. det handlar om att kunna simma även om man dras ner i djupet fortare än bilar susar fram på motorvägen. det handlar om att kunna överleva när hela världen försöker krossa dig. du kommer förr eller senare hitta ditt ljus i mörkret. hitta någon eller något som ger dig hopp och styrka, så du orkar dig upp ur sängen på morgonen. de är en självklarhet för många, man vaknar och går upp. men tänk när man inte orkar det mer, att de jobbigaste som kan hända är att lyfta huvudet ifrån kudden. när all styrka är borta och hoppet försvann för länge sen, vad gör man då? när man inte vill må bra igen, när man har glömt bort hur det känns att vara glad. vad kommer att hända då? när vänner sviker och dem man har kvar känns så långt borta. när det gör ont i hela kroppen när man säger hejdå för man inte vill bli lämnad ensam, ensam med tankarna. när tårarna bränns på kinden och det känns helt normalt, när det är en självklarhet att vakna mitt i natten av att tårarna rinner, när man vaknar på morgonen och känner sig helt kass och det enda man vill är att lägga sig i sängen igen och gråta ut allt.
jag tror jag tänker för mycket..
Kommentarer
Trackback
