Jag har alltid fått allting jag velat ha, allt jag pekat på har tillslut blivit mitt. Jag har faktiskt inte insett det förrän nu, för varenda gång jag velat ha något så tjatar, och tjatar jag tills jag får det. Visst kalla mig bortskämd. Men nu 16 år senare har jag insett att allt jag någonsin velat ha. Har varit helt fel saker.

Det var en söndagskväll i Februari då jag verkligen tyckte att mitt liv var perfekt. Jag var hemma hos en kompis och vi drack lite. Lite senare på kvällen efter massor med drinkar och några stycken cider så går vi ut och vi skulle träffa några. En av dem var ju såklart han. Jag kommer ihåg känslan när jag såg honom, det rufsiga mörkblonda håret, den söta vänstra smilegropen. Jag vet inte egentligen varför men jag log såfort jag såg honom. Vi drack mer och mer och lättpåverkad som jag är så snurrade de ju till rätt rejält i huvudet. Jag tror det var de han märkte, jag kunde inte stå på benen, och det kändes som om hela världen snurrade. Söt som han var så bad han mig sätta mig vid honom så jag vinglade dit. Vi började strula och hans händer var överallt. Jag sa åt honom att sluta, att jag inte ville mer men han fortsatte hur mycket jag än tjatade på honom och jag hade ingen ork eller styrka för att putta bort honom. Han hjälpte mig upp och sa till dem andra att vi skulle gå iväg och prata lite. Men prata gjorde vi ju inte direkt. Jag kommer ihåg att vi gick iväg en bit och sedan in i några buskar. Sedan kommer jag bara ihåg han kyssar på min hals som bara äcklade mig då. Jag förstod vad somn skulle hända och jag bad honom att sluta men sedan är allting svart. Jag vet ju vad som hände och de är egentligen ingenting jag pratar om eftersom det är inget att skryta om och jag klarar inte av det. Mina närmaste vet nog inte ens om det och det är rätt svårt för mig att skriva de här nu men måste verkligen få ut de här. För jag gör allt jag kan för att må bra nu.

Några månader senare blev vi tillsammans av någon konstig anledning och det sommarlovet spenderade jag full,hög och med honom. Min kompis Nicole som vart med alla dessa gånger var jag ju med hela den sommaren också. Vilket jag nu ångrar väldigt mycket. Hela sommaren ångrar jag faktiskt..  Detta var två år sedan, och minnerna kommer från och till och gör så man mår piss. Men jag kan inte göra någonting åt det. Det som är gjort är gjort, och jag är egentligen tacksam för allt detta. Jag har lärt mig min läxa och lämnar det här bakom mig.

Jag kan ju inte säga att efter allt detta så har jag slutat dricka osv. För jag dricker fortfarande och jag älskar verkligen känslan. Men skillnaden nu är att jag gör det med mina närmsta som jag litar på till över 100 %. Vet att ingenting sådant kommer hända mig när jag är med dem. Jag är inte samma männsika nu som jag var för två år sedan. Jag har förändrats, jag vet att jag själv sagt att man inte kan förändrats utan att i slutet av dagen är man den man är. Men jag hade fel, hur fel som helst. Jag tänker inte klaga, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Det enda jag begär är några minuter av er tid att läsa igenom det här, jag ber er inte ens att hålla med mig eller så men jag har tröttnat på att det är som det är. Jag vet inte hur många självmordsförsökt jag gjort, jag vet inte hur många gånger jag skadat mig själv. Det jag vet nu är att jag har klagat på livet och velat att allt ska komma till mig. Men jag tänker inte vara så naiv längre. Livet är vad du gör det till, så inte så konstigt att det suger när man inte gör någonting åt det. Så det är slut med det !

Nu tackar jag för mig och går vidare..

// mäända